vi ska alla en gång dö
0kommentarer
Efter middagen idag satt jag, mamma och pappa och pratade väldigt länge. Tillslut började vi prata om farmor och farfar. Jag har inga problem alls att prata om dem trots att de är döda, förutom idag.
Jag känner knappt min farfar eftersom han blev sjuk något år efter att jag föddes och jag har väldigt få minnen av honom. Jag har ett minne av att jag och pappa åkte och hälsade på honom i Kjellreda där han bodde på nåt hem. Har en del minnen av honom när han var hemma också och då satt han bara i sin fåtölj och sa nästan ingenting. Så ja som ni kanske förstår hade jag ingen egentlig relation till honom. Men det som fick mig att tycka det var lite jobbigt att prata om honom idag var att mamma berättade att morfar hade sagt till henne att farfar hade sagt någongång att han tyckte det var synd att han inte kunde glädjas åt mig eftersom han var sjuk. Det var faktiskt ganska jobbigt att höra trots att det är något positivt egentligen. Det känns liksom som om han ville känt mig också men vi fick liksom aldrig chansen..
Johanna, Jenni, Helen och Daniel har massa bra minnen av honom och jag är ganska avundsjuk på dem faktiskt. Pappa berättade också att farfar var psykisktsjuk. Han låg inne på St. Sigfrid när Johanna var ett år. Han hade massa saker för sig sa pappa. Bl.a. trodde han att väktarna var spioner och ingen mer än pappa fick hälsa på honom, inte ens farmor.Uffe och Roy var tydligen helt dumma och fick inte heller komma på besök. Men han blev bättre efter några veckor men vad jag fattade på pappa så var det något psykiskt som gjorde att han blev dålig när jag föddes också.
Av någon anledning så tror jag att om jag hade varit född när han låg inne på St. Sigfrid så hade jag fått träffa honom. Det kan bero på att jag är så lik pappa och pappa var ju den enda som fick hälsa på så kanske kanske att jag också hade fått det.
Nej jag har inte mycket mer att säga om farfar egentligen. Jag beövde bara skriva av mig lite om det för jag kan inte riktigt förklara hur jag känner för mamma och pappa liksom.
Jag känner knappt min farfar eftersom han blev sjuk något år efter att jag föddes och jag har väldigt få minnen av honom. Jag har ett minne av att jag och pappa åkte och hälsade på honom i Kjellreda där han bodde på nåt hem. Har en del minnen av honom när han var hemma också och då satt han bara i sin fåtölj och sa nästan ingenting. Så ja som ni kanske förstår hade jag ingen egentlig relation till honom. Men det som fick mig att tycka det var lite jobbigt att prata om honom idag var att mamma berättade att morfar hade sagt till henne att farfar hade sagt någongång att han tyckte det var synd att han inte kunde glädjas åt mig eftersom han var sjuk. Det var faktiskt ganska jobbigt att höra trots att det är något positivt egentligen. Det känns liksom som om han ville känt mig också men vi fick liksom aldrig chansen..
Johanna, Jenni, Helen och Daniel har massa bra minnen av honom och jag är ganska avundsjuk på dem faktiskt. Pappa berättade också att farfar var psykisktsjuk. Han låg inne på St. Sigfrid när Johanna var ett år. Han hade massa saker för sig sa pappa. Bl.a. trodde han att väktarna var spioner och ingen mer än pappa fick hälsa på honom, inte ens farmor.Uffe och Roy var tydligen helt dumma och fick inte heller komma på besök. Men han blev bättre efter några veckor men vad jag fattade på pappa så var det något psykiskt som gjorde att han blev dålig när jag föddes också.
Av någon anledning så tror jag att om jag hade varit född när han låg inne på St. Sigfrid så hade jag fått träffa honom. Det kan bero på att jag är så lik pappa och pappa var ju den enda som fick hälsa på så kanske kanske att jag också hade fått det.
Nej jag har inte mycket mer att säga om farfar egentligen. Jag beövde bara skriva av mig lite om det för jag kan inte riktigt förklara hur jag känner för mamma och pappa liksom.
Kommentera