Una och jag var och tittade på musiktillägets vårshow igår. Tänkte skriva lite om vad jag tyckte så om du inte har sett den men planerar att göra, läs inte.
Tidigare i år var jag och Una på Lyndon Starblazer som våra kära esteter satte upp. Denna musikal var riktigt riktigt bra och mycket välgjord. Där blandades skratt och gråt med en stor portion spänning och man ville verkligen inte att den skulle ta slut. Efteråt var man fyld med ni vet en såndär lycklig känsla inombord som man bara kan få av en riktigt bra musikal, film eller teater.
Den absolut största skillnaden mellan en musikal som esteterna sätter upp och en som musiktilläget gör är att MUTarna är musiker, inte skådespelare och dansare! I en estet-musikal har man castat så att en dansare dansar, en musiker spelar och en teaterelev spelar teater. Det som också är bättre, eller vad man ska säga, med esteterna är att de oftast är bra på åt minstonde tre av fyra faktorer som finns med i en musikal, i alla fall de som var med i Lyndon.
Men åter till MUT som det faktiskt ska handla om egentligen. En MUTare är med i musiktilläget för att den kan spela ett instrument och för att denna kan sjunga. Det vill säga är att när de bestämmer vika som ska vara med i MUT tittar de inte på ifall de kan agera eller inte. Detta ger då resultatet att flera av de som är med i MUT inte alls kan agera, vilket märks ganska tydligt när de har sina vårshower. En MUTare kan allt som oftast inte heller dansa, vilket även det märks när det väl kommer till kritan. Dessa små faktorer gör en enorm skillnad när det kommer till hurvida musikalen är bra eller inte.
Som ni kanske redan nu har förstått så tycker jag inte att Slaget om St.Claire direkt är den bästa musikal jag har sett i mitt liv. Lyndon var bättre, och det har ju självklart sina logiska förklaringar, lika så förra årets vårshow. Problemet med årets tycker jag framförallt var själva handlingen.
Den ska utspela sig i en fransk liten by på 50-talet där det naturligtvis finns ett kärlekspar. Mannen, Milou, bli inkallas till kriget och kvinnan, Claire, bli ensam kvar. Strax efter detta blir byn invaderad av soldater och ligger under generalens befäl. Milou och hanns vänner bir krigsfångar men blir räddade av motståndsrörelsen och allt slutar lyckligt.Detta är hela historien, okej det skulle gå att skriva lite till men jag har inte lämnat ut något som är direkt jätteviktigt.
Enligt mig är detta en ganska tunn historia om jag ska vara helt ärlig. Det är ingenting man inte sett förut och inte heller något man inte kommer se igen. Jag kan dock förstå varför man satsar på ett sånt klassiskt kort, det går aldrig fel. Men jag hade hellre sett att man hade vågat ta ut svängarna lite (en gång blev det dock en rejäl sväng).
Det var vissa partier i musikalen som var riktigt bra och andra gick alldeles för fort och man hände inte med riktigt på av som egentligen hände. Andra scenen, när den lilla byn blir presenterad, var riktigt bra och då fick jag verkligen stora förhoppningar på resten, dock uppfylldes de aldrig mer än tillfälligt. En annan scen som var bra var "duschscenen", det var mest tack vara att de sjöng en Miss Li låt dock. Slowmotion scenen mot slutet var även den riktigt riktigt bra, även om det kanske blev lite lång. Det fanns en scen som verkligen fick skrattmusklerna att arbeta och det var scenen med den gående skogen. Jag satt dubbelvikt av skratt hela den schenen.
Vad gäller skådespelar insatser och musik så måste jag säga att det finns nog bara tre som är riktigt bra på att agera (av treorna i alla fall och de är de som har de stora rollerna varje år). Det är Jacob Thulenius som spelade huvudpersonen Milou, Joakim Larsson som spelade den väldigt agressiva generalen och Adam Baige, som gjorde en alltid lika klockren föreställning, som präst. Dessa tre herrar kan både agera och sjunga, dansa är diskutabelt om de kan men de klarar sig mycket bättre än många andra i alla fall.
Valet av låtar var mycket bra och de hade blandat mycket olika sorters låtar. Det var allt från Led Zeppelin till klassiskt på fiol. Låtarna passade även väldigt bra in i historien, vilket kan vara mycket svårt när man gör en musikal men samtidigt är det ett måste.
Det har kanske låtit som jag varti väldigt negativ nu men jag ska säga att den var väl värd 60 kr och vissa delar gör att jag skulle vilja se den igen men som helhet var den inte lika bra som förra årets, Dadlar och fikon, och den höll inte heller samma klass som Lyndon Starblazer. Men, precis som jag sagt tidigare och som Sofia Sporre sa till smålandpåsten i går, de är musiker inte dansare och skådespelare.
