Idag är det exakt en vecka sen Axel åkte till Thailand, nästan på minuten till och med. Det är väldigt blandade känslor det här med att han åker iväg. På ett sät är jag glad för hans skulle och stolt över att han förverkligar en stor dröm han har haft länge. Men samtidigt är jag ledsen och besviken över att han åkt iväg och lämnat mig i fyra månader. Ja han kommer tillbaka och de finns de lever med detta avståndet en betydligt längre tid! Men det gör det inte mindre jobbigt för det!
Det jag helst av allt vill göra är att lägga mig i sängen dra täcket över huvudet, somna och inte vakna fören den 2:a juni igen. Känner ingen som helst motivation till att gå upp ur sängen över huvudtaget men en måste ju... Har ingen lust att göra någonting alls just nu och vill knappt träffa folk, bara sitta hemma och tycka synd om mig själv. Men det gör det inte bättre för någon, jag vet det!
Tror stenhårt på att det enbart är en själv som styr över ens lycka och jag brukar kunde bestämma mig för att inte vara ledsen utan se det ljusa i livet. Men just nu är de jobbiga känslorna lite för många och jag orkar inte stå emot dem hela tiden. Vad jag än gör så finns det där i bakhuvudet, att jag kommer komma hem till ett tomt hus som kommer forsätta vara tomt i flera månader till.
Men det ska gå att göra denna våren dräglig åt minstånde! Har ju en resa till Warzsawa i april att se fram emot och kanske blir det en liten tripp till Berlin också :) Har tillåtit mig själv en veckan självömkan och depp så nu tänker jag verkligen försöka rycka upp mig och sysselsätta mig med någonting! Måste dessutom på allvar ta tag i fältarbetet och det måste börja få högsta prioritet!
