- Jag vill aldrig åka till Thailand igen. Sedan jag var i Thailand senaste gången (gång 2) har jag inte känt någon speciell längtan till att åka tillbaka dit, jag har hellre velat lägga mina pengar på att se nya länder och städer. Det har absolut inte varit så att jag aldrig mer har velat åka dit men det har varit långt ifrån top of my list när det gäller resor. Nu efter Axels tre månader i Thailand känner jag ett agg utan dess like mot detta land. Jag vill verkligen aldrig mer åka till Thailand. Jag vet att det är lite orimligt men för mig får Thailand symbolisera all ilska och sorg jag känner över att Axel är borta. Jag skyller helt sonika allt på Thailand! Hade inte Thailand och Thaiboxning funnits hade Axel aldrig åkt bort i 4 månader och jag hade inte behövt uppleva de 4 jobbigaste månaderna av mitt hittills ganska korta liv!
- Jag behöver Axel. Jag har aldrig varit en människa som måste ha andra människor runt mig helta tiden för att fungera, jag tycker det är jätteskönt att vara själv och kan ibland välja det över att spendera en lördagskväll med folk på krogen. Jag har ett litet antal personer som jag känner ett behov av att träffa och som jag gärna träffar så ofta som det går men även från de människorna behöver jag en paus lite då och då och bara få vara med mig själv en stund. Axel är en av dessa människor och jag har vet nu att han är den som är absolut jobbigast att inte få träffa när jag vill. Visst jag behöver lite pauser från honom med men inte mer än att det inte räcker med några timmar. Just nu har Axel varit borta i ca 2040 timmar och det är obeskriviligt mycket och då är det ändå 792 timmar kvar tills han kommer hem..
- Jag är lite sämre utan Axel. När inte Axel är hemma finns det framför allt två saker jag inte göra och det är städar och diskar. Jag har aldrig varit en städperson och jag varken ser eller bryr mig om att det är stökigt hemma. Det finns ju ingen som är hemma och blir irriterad på att jag slänger kläder över halva soffan eller att det ibland tar två dagar innan jag diskar så därför gör jag det inte. Jag känner också en mental trötthet som gör att jag inte orkar ta tag i städningen, det är ändå ingen som kommer uppskatta att jag har gjort det.
- Jag är en pessimist. Jag har alltid sett mig själv som en ganska possitvi människa men det är jag tydligen inte. Under dessa tre månaderna har jag bara fokuserat på allt jobbigt med att Axel är borta och istället för att tänka på att varje dag för mig närmare hans hemkommst så tänker jag på hur varje dag förlänger tiden vi har varit borta från varandra. Jag vet att det är dumt och att det gör det värre och jag försöker verkligen tänka possitivt men ibland orkar jag inte stå emot alla de där jobbiga tankarna och de bara väller över mig.
- Jag har ett bekräftelsebehov. Okej det är egentligen ingenting nytt jag har kommit på just på grund av att Axel är borta, jag hara alltid haft ett bekräftelsebehov. Men jag har kommit på att det är på grund av de behovet som jag känner mig bortprioriterad. Jag känner inte att jag är första prioriteringen och det har alltid varit skitjobbigt för mig (jag har alltid haft en tendens att kunna bli possesive över vänner och tyckt att de bara ska umgås med mig tex) samtidigt är jag glad att han uppfyllt sin dröm och jag vet att hans resa inte betyder att han älskar mig mindre men jag kan samtidigt inte bara stänga av hur jag känner.
- Skuldkänslor. En liten liten del av mig vill ge Axel skuldkänslor över att han åkte till Thailand. Samma lilla lilla del tror att dessa skuldkänslor kommer hindra honom från att åka iväg fler gånger. Jag vet att jag säger saker till honom ibland för att han ska få skuldkänslor men jag försöker verkligen mitt yttersta för att denna lilla lilla del av mig inte ska få så mycket utrymme. Resten av mig förstår att det är en jättejättedålig idé att ge honom skuldkänslor det vore extremt elakt av mig som säger mig vara någon som älskar honom och vill att han ska vara lycklig!
- Kärlek. Jag skulle vilja säga att det enda positiva med att Axel är borta är att jag har insett hur mycket jag faktiskt älskar honom. Visste innan att jag gjorde det men nu vet jag precis hur mycket. För det gör inte så här ont att vara borta från någon om man inte älskar dem mer än vad man älskar sig själv (och det säger en del när det kommer från mig). Jag längtar så oerhört mycket till den dagen känslan jag haft i mitt bröst i tre månader äntligen försvinner och det kan den bara göra när Axel kommer hem. Men jag vet också att om vi fixat dessa fyra månaderna finns det få saker som kan splitra oss. Självklart finns det mycket svårare prövningar för kärleken men just nu känns det som om vi kan övervinna allt tack vare att vi klarat fyra månader på varsin sida av jorden..
