Said I miss you, missing you insane
0kommentarer
Idag är det 56 dagar kvar till Axel kommer hem. Urgh blir så trött på mig själv att allt jag tänker på är just hur många dagar det är kvar tills jag kan få krama honom igen!
Jag försöker verkligen tänka att han har varit borta längre än vad det är kvar tills han kommer hem och att det är nerförsbacke från nu till den 2 juni men det är verkligen svårt! 61 dagar har han varit borta idag och det liksom kliar (inte helt korrekt beskrivning över känslan jag har i huden men det bästa jag kan komma på) i huden av ensamhet. Jag trodde verkligen att februari skulle vara den värsta månaden, och det var den verkligen också, men april har börjat nästan på samma sätt. Har inte legat och gråtit halva nätterna men har sovit fruktansvärt dåligt senaste veckan och kännt mig precis lika ensam som jag gjord den första veckan efter att han åkt.
En liten tröst är i alla fall att mars var över förväntan. Bäst var helt klart besöket av Emma och Jossan! Det var så sönt att bara få tänka på annat för en hel helg, dock insåg jag ju också hur mycket jag faktiskt saknar att bo på cykelavstånd från dem :/
Det värsta just nu är nog ändå att jag är medveten om hur fort denna sista tiden kommer att gå tack vare c-uppsatsen (har ju deadlines att förhålla mig till och tiden för sånna rinner ju alltid iväg för fort), och ändå fokuserar jag på att det är så lång tid kvar. Dessutom är det snart (förhoppningsvis!) blir vår på riktigt och då går tiden alltid fort :)
Ja jag försöker övertala mig själv att det inte är så jobbigt som jag egentligen tycker att det är, funkar sådär men funkar antagligen bättre än att gömma mig under täcket i två månader, vilket är det jag egentligen vill göra ;)
Jag försöker verkligen tänka att han har varit borta längre än vad det är kvar tills han kommer hem och att det är nerförsbacke från nu till den 2 juni men det är verkligen svårt! 61 dagar har han varit borta idag och det liksom kliar (inte helt korrekt beskrivning över känslan jag har i huden men det bästa jag kan komma på) i huden av ensamhet. Jag trodde verkligen att februari skulle vara den värsta månaden, och det var den verkligen också, men april har börjat nästan på samma sätt. Har inte legat och gråtit halva nätterna men har sovit fruktansvärt dåligt senaste veckan och kännt mig precis lika ensam som jag gjord den första veckan efter att han åkt.
En liten tröst är i alla fall att mars var över förväntan. Bäst var helt klart besöket av Emma och Jossan! Det var så sönt att bara få tänka på annat för en hel helg, dock insåg jag ju också hur mycket jag faktiskt saknar att bo på cykelavstånd från dem :/
Det värsta just nu är nog ändå att jag är medveten om hur fort denna sista tiden kommer att gå tack vare c-uppsatsen (har ju deadlines att förhålla mig till och tiden för sånna rinner ju alltid iväg för fort), och ändå fokuserar jag på att det är så lång tid kvar. Dessutom är det snart (förhoppningsvis!) blir vår på riktigt och då går tiden alltid fort :)
Ja jag försöker övertala mig själv att det inte är så jobbigt som jag egentligen tycker att det är, funkar sådär men funkar antagligen bättre än att gömma mig under täcket i två månader, vilket är det jag egentligen vill göra ;)
Kommentera