Come up and dance with me

Det är lustigt det här med tid och hur den kan kännas så olika. Det känns verkligen som om Axel har vairt borta jättelänge (vilket han har) men samtidigt har det på nått sätt gått fort. Jag kan inte riktigt förstå att det bara är 13 dagar kvar nu, det var ju 117 dagar bara alldeles nyss känns det som. Jag har egentligen inte tyckt tiden har gått fort men nu när jag ser hur få dagar det är kvar och hur många det faktiskt har gått så måste den ju ändå ha gått ganska fort.

 

Jag har verkligen börjat få den där förväntansfulla kännslan i kroppen som en brukar få när någonting man väntat på väldigt länga äntligen börjar närma sig. Ni som när man var liten och det äntligen började närma sig jul! Eller när studenten bara var några veckor bort i gymnasiet! Den känslan kommer bara växa sig allt starkare dessa sista dagarna och jag vet redan nu att jag kommer ha en ruskig energi på fotbollsträningen den 2:a juni. Tivlar dock på att en och en halv timmes gaelic kommer vara nog för att dämpa min energi den dagen, även om jag kommer ge mitt allra yttersa så känns det som om jag skulle behöva dubbelt så lång träning för att få någorlunda kontroll på överskottsenergin. Men vad vet jag, det kanske blir en vecka utan sömn på grund av all förväntan som kommer resultera i att jag är helt slut den 2:a juni ;)